all the way to reno, you're gonna be a star

Ibland undrar jag varför jag bryr mig så jävla mycket. När den okända massan ändå har placerat mig i något stereotypiskt vänsterfack som bara har dreads och lyssnar på Nationalteatern. And that's it. Utan att ens veta mitt namn.
Sedan så får jag möjligheterna att engagera mig. Att göra saker jag brinner för. Att prata om ämnen som fångar mitt intresse. Att få göra detta tillsammans med människor som är så olika och lika mig, som också bryr sig.
Då kan jag stå ut med att bli placerad i det där facket som egentligen inte existerar, så länge jag får den chansen, att berätta varför. Varför jag tycker och tänker som jag gör.
Jag har dreads för att jag för två år sedan kände att det var dags att skaffa dem, efter att ha längtat efter dem i ett par år och för att jag är snygg i dem.
Jag röstar på Miljöpartiet för att det är det enda rätta som världen ser ut nu och för att de är det enda partiet som har en human skolpolitik, men framförallt en human politik överhuvudtaget.
Jag lyssnar på Nationalteatern för att deras texter och budskap är fantastiskt. Av samma anledning lyssnar jag på den där svenska reggaen som matchar mina dreads. Dessutom lyssnar jag på Robyn och annan kommersiell musik för att det är bra skit och det finns så himla mycket bra musik.
Jag är två tredjedelars vegetarian för att vi behandlar våra djur som skit och ärligt talat, jag har inget större behov av en saftig stek med beasås gjord på pulver.
Jag är feminist för att jag står för jämställdhet.
Jag är för mångfald och demokrati, för det är det enda rätta ur min synvinkel.
Så, ja, även om en del fördomar stämmer in, är det allt jag är?
Jag har idag fått chansen att engagera mig lokalt, för mitt älskade Malmö, för mångfalden, rättvisan och fotbollen.
Ge rasismen ett rött kort!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0